Här kan du läsa om minigrisar – allt om minigrisar!
Navigera bland de faktaspäckade sidorna i menyn ovan och läs bloggen här nedanför.
Sökes: gästbloggare som vill berätta om och dela en bild av sitt liv med minigris
Tackar Rufus för att du vill gästblogga på minigris.nu – tack även till matte Erika som hjälpte till med det tekniska och skickade mailet.
5 snabba för att komma igång:
Ålder: 11,5 år (jag föddes 2000-07-28 i Torup, Halland)
Hem: I Göteborg, ganska nära Ullevi och Stampens kyrkogård
Look: Helt svart (fast matte påstår att jag har några gråa hår)
Äter: Allt utom paprika (helst popcorn)!
Blogg: www.ruffebloggen.wordpress.com
Hej!
Jag heter Rufus och jag är en äkta stadsgris!
När jag var åtta veckor gammal flyttade jag till matte och husse i Göteborg. Då bodde vi i Johanneberg mitt bland studenterna. Vi hade en lägenhet med öppen planlösning (ingen sovrumsdörr!) så jag lärde mig snabbt att ta mig upp i sängen. Det uppskattades inte alltid, men det var inte så mycket matte och husse kunde göra åt saken. Sängen stod ju där inom räckhåll och jag väntade med att hoppa upp tills de sov gott. Sen vaknade de med en minigris i fotändan, varmt och lite sticksigt.
Nu är det tyvärr slut på mitt smygande till sängen på nätterna. När vi flyttade till Svingeln och lämnade studentlivet bakom oss fick vi också flera rum i lägenheten. Då hamnade det en barngrind i vägen för mina nattliga räder. Typiskt. Men grinden (som är gjord av stål) går att användas även av mig faktiskt! Den skramlar nämligen alldeles lagom mycket när jag stoppar in trynet mellan spjälorna och skakar på huvudet. Ett alldeles utmärkt sätt att få upp slöhögarna jag delar boende med på morgonen så att de masar sig ut i köket och ger mig lite frukost.
Frukost är nämligen bra. Nästan lika bra som lunch, middag, kvällis och mellanmål.
Jag gillar mat helt enkelt! Om jag fick (eller kunde) så skulle jag äta hela tiden tror jag.
Något som jag inte tycker speciellt mycket om är att åka bil! Jag mår illa och blir väldigt stressad av att sitta i den där plåtlådan. Det brukar tack och lov inte bli så många turer per år, och när vi åker så åker vi inte så långa turer. Oftast blir det ett sommarkollo och ett vinterkollo hos gammelhusse och gammelmatte i Dalsland och några småturer däremellan. Hanterbart alltså.
Bäst är så klart sommarkollot! Då är gammelmatte och gammlehusse lediga, solen skiner (oftast) och det finns massor av gott att äta i trädgården (och i grannens trädgård, fast dit får jag inte gå säger gammelmatte). Krusbär, hallon, smultron och äpplen!
Vinterkollo är helt OK, mest för att de oftast är hemma och umgås en massa med mig då och för att de skottar en gång i snön (när det är snö) till komposten så att jag kan gå ut och göra det jag ska. Hemma skottas det minsann inga gångar åt mig. Den här vintern är väl OK, men förra året var det kallt om klövarna ska ni veta! Då blev det korta turer till Fattighusån och tillbaka, så fort jag bara kunde!
Jag har ju toalett inne också, så egentligen förstår jag inte varför matte och husse envisas med att släpa ut mig.
“Du måste få luft” säger de, men jag är helt övertygad om att det finns luft inne också.
Jag måste alltså gå ut, och gör det under protest när termometern visar under +10°C eller när det är regnigt, slaskigt och blåsigt ute. Tyvärr är det en ganska vanlig vinterdag i Göteborg, så det blir en del protesterande nuförtiden.
Men sen när våren kommer, då är det bara glada miner! Vi har en stor altan där jag brukar ligga och sola magen så fort det är varmt nog på marken. Det tycker både jag och grannarna (och grannarnas vänner) om. Att sola och ligga i värmen är nog det bästa tidsfördrivet jag vet (näst efter att äta popcorn då), så det försöker jag göra så ofta jag bara kan. När matte är ledig lägger hon sig bredvid mig ibland. Det är OK, men om hon råkar skugga mig blir jag arg och morrar på henne.
Morrar gör jag också när någon tar min plats i soffan, när någon (vi kan kalla henne matte) visslar (falskt) och när jag får vatten på mig.
Vatten är jag inte så mycket kompis med. Det är inte lika illa som att åka bil, men jag går inte in frivilligt i duschen om jag får uttrycka mig så. När jag väl har tvingats in där (och matte inte häller på mig för kallt vatten) så är det ju ganska mysigt måste jag tillstå.
Värme är ju aldrig dumt som sagt och bara för att värmen är blöt blir det inte mindre bra för det. Det är borstandet, kliandet i ögonen och att pinsamt nog komma ut och lukta rosenknopp som jag inte är så förtjust i. Tur att jag inte behöver duscha så ofta (jag blir ju inte så smutsig eftersom jag inte gillar regn och lera)!
Jag tycker om nästan alla människor, men jag är lite rädd för sådana där små vingliga saker som nyss har lärt sig gå. De får gärna vara i ett annat rum tills de står stadigt på marken och kan börja ge mig mat. Vår söta lilla blonda granne är ett bra exempel!
Först var hon läskig och vinglig men nu kastar hon knäckebröd framför mig på marken och ropar Luuufuus! Bra tjej!
Nu ska jag nog försöka se om husse kan ge mig lite mer mat (det är ju flera timmar sedan jag åt)!
Hoppas att ni också får ett bra 2012, med mycket mat, lite bilåkning, lagom mycket duschar och en vansinnig mängd popcorn!
/Rufus
Ja jag älskar det så mycket så jag blir faktiskt sur när hon slutar att klappa. Särskilt om hon istället börjar klappa någon av de andra. Det händer att jag biter till i hennes hand så hon ska fortsätta att klappa mig. Precis som hon gjorde innan de andra kom och skulle ha hennes uppmärksamhet också.
Jag vet att jag är för söt och kelig för att hon ska bli riktigt arg på mig. Jag biter ju inte hårt eller, bara markerar att det är min tur liksom. Jag somnade nästan under dagens kelstund, det är så himla skönt att bli kliad på magen och när hon dessutom petar bort kladd runt och i ögonen och klipper lite på klövarna så känner jag mig så otroligt ompysslad – precis så som jag vill ha det!
Oink oink hälsar Freja
Att vara ute i snön kan göra ont i klövarna för minigrisarna. Men idag är det plusgrader och Skrållan brunstar, suget gjorde att hon tog en lov i hagen för att kika ifall det möjligen fanns en galt där som ville ha det mysigt.
Jag kastade ut en clementin till henne istället för någon betäckning blev det såklart inte.
Den här årstiden går minigrisarna annars inte ut självmant särskilt mycket. Jag försöker ta ut dem några gånger varje dag, det blir bättre för alla om de gör sina behov i hagen istället för inne i toaletterna.
Först ut som gästbloggare är Marie i Vara.
Det ni! Han är snart på sitt 9 onde år, väger ca 25 kilo (men det kan variera på sommaren för det är gott med gräs!), svart-vit och är född med ett kaxigt underbett.
Han sover inne på nätterna i badrummet i sin Bea-korg med MASSOR av filtar och på sommardagarna är han ute i trädgården på LÅÅÅNG lina o sin sele. Har valt att ha lina + sele för att det är roligare för honom att flyttas till nytt bete lite då och då samt att vi har hästar och han TÄNKER inte på vart han är när han letar efter något att äta …vips så kan han vara i en av hagarna!
På dagarna under vintern är han i en hästbox med massor av halm + hundtäcke på sig och inne på nätterna. Det är bra det, för terroristen hittar på så mycket bus inne. Vi har krok på skafferidörren, inga jackor hängande på köksstolar eller väskor stående på golvet för dessa blir invaderade av ett tryne som letar efter godsaker! Min dotter har blivit av med Toy, Försvarets hudsalva och tamponger och vänner har mist sina cigaretter!
Och kattlådans sand är god att stoppa i munnen o tugga så att det gnisslar mellan tänderna!
Vi har en underbar hovslagare som klipper naglarna på honom med jämna mellanrum. Då är det cirkus må ni tro. Har valt att inte ge honom lugnande eller söva ner honom hos veterinären. Det är över på 5-6 minuter och han skriker sig hes tills han inte har någon röst kvar.
Men det beror inte på att han är rädd utan att han inte gillar att bli fasthållen. Grannarna vet numera att det inte är barnmisshandel utan en gris som blir fin på fötterna.
Jag sätter mig på marken och kastar omkull honom i knät o håller i hans sele och ett framben. En gris är stark …..Har alltid någon som hjälper mig att kontrollera hans bakben för kastar han med huvudet har jag hans betar i mina ben.
Detta är ett axplock på hur det är att leva med en gris som familjemedlem!
Han är en bestämd herre som talar om vad han tycker o vem han gillar. Uttrycker det med både röst o kroppsspråk. Om han gillar en person slänger han sig på rygg o vill bli kliad på magen och mellan frambenen. Om personen inte faller honom i smaken blir det ett markerande utfall att; FÖRSVINN!
Vad han heter? NÖFFE så klart!
Marie i Vara
Jag vill tacka Jens Rydén för de fantastiska teckningarna han gjort till minigris.nu!
Han erbjöd sig att rita åt mig när han förstod att jag var ute på nätet och letade efter gratisbilder. Eftersom jag inte kunde erbjuda någon betalning ville jag inte fråga om hjälp. Jag har arbetat med Jens tidigare. Han har gjort loggan till kunder samt till min blogg webbtanten.se där jag förklarar webben på ett lite enklare sätt.
Ja, ni ser ju hur enormt duktig han är med ritblocket! Dessutom är han en grym fotograf som du kan se på hans hemsida.
Vill ni kontakta Jens gör ni det lättast på Twitter.
Tack fina Jens!